För varje dag gräver och river sig hatet inom min näst intill livlösa kropp. Vet inte längre hur jag kunna göra de människor jag älskar mest, stolta över den person jag är.

Gör för ont att andas, blir kvävd av att vara mig själv

äckliga äckliga ingenting.

Jag hatar speglar. För att de är de absolut enda här i världen som visar hur allt verkligen är.

Har tappat hoppet om mig själv, om att vara, om att bli, om att åstadkomma.

Skriker ut i den mörkaste natt

Gråter ut i regnet.

Jag vill leva

leva

leva

leva.

Vet inte vem jag är längre, hur länge jag kommer orka låtsas

Men jag är en mästare på att spela.

Ingen kan nog förstå hur jag känner, hur mycket jag än skulle förklara. För andra är jag luft.

Spotta på mig, nervärdera mig

bryt ner det lilla som finns kvar av min själ.

Vet inte hur jag ska förlita mig på personer längre. Lögner efter lögner drabbar mitt psyke, bryter långsamt ner mig och kastar mina kroppsdelar ut bland hungriga vargar.

Orkar inte med att vara i närheten av mänsklighet, kan inte rå för det, stänger ute alla.

Måste överleva.

Fan.